Efter de sju-åtta antibiotikakurer Hasse ätit under 2017 p.g.a. tummen och en magsjuka hade han inte längre några goda tarmbakterier kvar. Detta resulterade i en förlängd Sverigevistelse med lite tarmsköljningar och alternativbehandlingar. På det viset fick vi se Helsingborg också och lyckades undgå att bli skjutna. Läste att det är staden som har flest dödsskjutningar i Sverige.
Skönt att vara tillbaka i Indien! Naturligtvis hade det varit strömavbrott och frysen luktar fortfarande fisk. Det är en av sakerna jag inte kommer att sakna med Indien; allt som går sönder hela tiden.
Därför var vi bara tillbaka 3 dagar innan vår planerade semesterresa till Sri Lanka. Vi gillade vår första tripp för exakt ett år sedan så pass att vi bokade vår guide Suresh igen men en lite annan rutt. Man får se så mycket man kanske inte får se som "vanlig" turist med en bra guide.
Det blev en vecka fylld av djur och natur och en hel del tempel förstås. Vi började i norr och reste söderut för att avsluta med några dagar sol och bad på västkusten. På hotellen tyckte man synd om oss som p.g.a. Hasses diet åt havregrynsgröt till frukost.
P.g.a. dieten blev det mest bufféer efter vägen med ris och olika curries. Till de kulinariska överraskningarna hörde de små bananerna med en touch av citron. Supergoda! Vi gav oss även på den hatade Durianfrukten som var helt okej men hade en väldigt originell smak.
Träsniderier är man bra på och vi fick se hur man färgar sina alster med naturliga färger. På Sri Lanka finns ett Regnbågsträd som har ett rostfärgat innanmäte. Man skrapar ur små spån som man sen kan ge olika färg med hjälp av tillsatser. Läggs spånen i vatten blir det orange, om man sedan tar hett vatten blir det röd färg. Vill man ha gult tillsätter man citron och tar man kalk blir det läckert rosa. Sedan blandar man med t.ex. äggula eller honung. Naturliga färgämnen går in i materialet man målar på och blir beständiga, syntetisk färg däremot lägger sig bara utanpå.
Vi fick också tillfälle att se hur man gör kanelstänger. Kanelträdet har en yttre bark som man hyvlar av och sedan en inre bark, själva kanelen man skalar av och torkar. Allt görs för hand. Man exporterar förutom kanel, te, ädelstenar och gummi också en hel del textilier. T.ex. tillverkar man olika märkesjackor.
En stor del är förstås turistbranschen; Vi såg bl.a. hur man gick på glödande kol eller snarare brinnande kol. Man eldade på ordentligt och det sägs att konsten går i arv inom vissa familjer så jag misstänker att hemligheten är något man smörjer in fötterna med.
En 12 kg lättare Hasse var inte i form så vi åkte bil upp till Lipton Seat på 1500 m höjd, men vi promenerade en bit nerför! Det kryllade av teplockerskor i teplantagerna och man har numera små saxar som man klipper av bladen med. De flesta är fortfarande indiska kvinnor från Tamil Nadu, en folkgrupp som importerades av engelsmännen som billig arbetskraft och har blivit kvar. De verkar ha det väldigt fattigt fortfarande.
Trots den dåliga erfarenheten med tummen förra året vågade vi oss på en kortare tågresa mellan Ella och Haputale. Det är inte som SJ utan jättebilligt och fantastiska vyer. Vi hade även underhållning på vår resa. Ett gäng unga grabbar på trummor och sång gjorde att stämningen var på topp! Väl framme i Haputale fick vi uppleva staden med kontinuerlig eftermiddagsdimma. Det är ju inte så vanligt med spritbutiker på det buddhistiska Sri Lanka men här fanns en uppsjö spritbutiker. In i dimman så att säga. Jag antar att klimatet gör att man behöver något värmande. Man ser alltså inte handen framför sig.
Förutom att åka lite tåg gjorde vi en jeepsafari i en nationalpark.
Vi såg stora hjordar med elefanter men även krokodil, örnar, påfåglar och apor.
I närheten av nationalparken kunde man övernatta i trädhus. Läckert men lite kallt. Där kom fleecetröjan fram.
Vi hann också med en botanisk trädgård med orkidéhus och fullt med fruitbats i träden.
Det är inte vanliga fladdermöss utan sådana som lever på frukt och nektar och kallas flying foxes eller flygande hundar.
De kan bli riktigt stora 1,5 meter mellan vingspetsarna.
Här finns c:a 30000 som hänger i träden så det gäller att ha hatt.
Eftersom vi gillar djur besökte vi också ett sköldpaddscenter. Där räddar man sköldpaddor som blivit skadade av t ex fisknät. Man plockar också ägg på stränderna och kläcker i sandlådor. Det tar 43 dygn för dem att kläckas och sedan behåller man dem några dygn och släpper ut dem i vattnet på natten för att de ska ha större chans att klara sig. En del behåller man några månader och även några år för att de ska ha större chanser. Beundransvärt!
Som final på en fantastisk vecka blev vi hembjudna till Suresh´s familj (4 generationer) på lunch.
Namasté !!!
Skönt att vara tillbaka i Indien! Naturligtvis hade det varit strömavbrott och frysen luktar fortfarande fisk. Det är en av sakerna jag inte kommer att sakna med Indien; allt som går sönder hela tiden.
Därför var vi bara tillbaka 3 dagar innan vår planerade semesterresa till Sri Lanka. Vi gillade vår första tripp för exakt ett år sedan så pass att vi bokade vår guide Suresh igen men en lite annan rutt. Man får se så mycket man kanske inte får se som "vanlig" turist med en bra guide.
Det blev en vecka fylld av djur och natur och en hel del tempel förstås. Vi började i norr och reste söderut för att avsluta med några dagar sol och bad på västkusten. På hotellen tyckte man synd om oss som p.g.a. Hasses diet åt havregrynsgröt till frukost.
P.g.a. dieten blev det mest bufféer efter vägen med ris och olika curries. Till de kulinariska överraskningarna hörde de små bananerna med en touch av citron. Supergoda! Vi gav oss även på den hatade Durianfrukten som var helt okej men hade en väldigt originell smak.
Träsniderier är man bra på och vi fick se hur man färgar sina alster med naturliga färger. På Sri Lanka finns ett Regnbågsträd som har ett rostfärgat innanmäte. Man skrapar ur små spån som man sen kan ge olika färg med hjälp av tillsatser. Läggs spånen i vatten blir det orange, om man sedan tar hett vatten blir det röd färg. Vill man ha gult tillsätter man citron och tar man kalk blir det läckert rosa. Sedan blandar man med t.ex. äggula eller honung. Naturliga färgämnen går in i materialet man målar på och blir beständiga, syntetisk färg däremot lägger sig bara utanpå.
Vi fick också tillfälle att se hur man gör kanelstänger. Kanelträdet har en yttre bark som man hyvlar av och sedan en inre bark, själva kanelen man skalar av och torkar. Allt görs för hand. Man exporterar förutom kanel, te, ädelstenar och gummi också en hel del textilier. T.ex. tillverkar man olika märkesjackor.
En stor del är förstås turistbranschen; Vi såg bl.a. hur man gick på glödande kol eller snarare brinnande kol. Man eldade på ordentligt och det sägs att konsten går i arv inom vissa familjer så jag misstänker att hemligheten är något man smörjer in fötterna med.
En 12 kg lättare Hasse var inte i form så vi åkte bil upp till Lipton Seat på 1500 m höjd, men vi promenerade en bit nerför! Det kryllade av teplockerskor i teplantagerna och man har numera små saxar som man klipper av bladen med. De flesta är fortfarande indiska kvinnor från Tamil Nadu, en folkgrupp som importerades av engelsmännen som billig arbetskraft och har blivit kvar. De verkar ha det väldigt fattigt fortfarande.
Trots den dåliga erfarenheten med tummen förra året vågade vi oss på en kortare tågresa mellan Ella och Haputale. Det är inte som SJ utan jättebilligt och fantastiska vyer. Vi hade även underhållning på vår resa. Ett gäng unga grabbar på trummor och sång gjorde att stämningen var på topp! Väl framme i Haputale fick vi uppleva staden med kontinuerlig eftermiddagsdimma. Det är ju inte så vanligt med spritbutiker på det buddhistiska Sri Lanka men här fanns en uppsjö spritbutiker. In i dimman så att säga. Jag antar att klimatet gör att man behöver något värmande. Man ser alltså inte handen framför sig.
Förutom att åka lite tåg gjorde vi en jeepsafari i en nationalpark.
Vi såg stora hjordar med elefanter men även krokodil, örnar, påfåglar och apor.
I närheten av nationalparken kunde man övernatta i trädhus. Läckert men lite kallt. Där kom fleecetröjan fram.
Vi hann också med en botanisk trädgård med orkidéhus och fullt med fruitbats i träden.Det är inte vanliga fladdermöss utan sådana som lever på frukt och nektar och kallas flying foxes eller flygande hundar.
De kan bli riktigt stora 1,5 meter mellan vingspetsarna.
Här finns c:a 30000 som hänger i träden så det gäller att ha hatt.
Eftersom vi gillar djur besökte vi också ett sköldpaddscenter. Där räddar man sköldpaddor som blivit skadade av t ex fisknät. Man plockar också ägg på stränderna och kläcker i sandlådor. Det tar 43 dygn för dem att kläckas och sedan behåller man dem några dygn och släpper ut dem i vattnet på natten för att de ska ha större chans att klara sig. En del behåller man några månader och även några år för att de ska ha större chanser. Beundransvärt!
Namasté !!!
