Hej då Indien och hej igen Sverige

Så lämnar jag då mitt strumplösa liv för ett mer påklätt. Det handlar mycket om motsatser; färg, liv och rörelse mot lugnet och tystnaden, luftig lägenhet i stan mot litet hus på landet, varma stengolv mot kalla trägolv, svalkande dopp i poolen mot varma badkarsbad. Vi hoppas våren kommer snart även till Sverige.

Våra sista veckors to do och ta da listor har avverkats med avskedsluncher och middagar med vänner och sista minuten inköp.



 
Efter tre veckor med restaurangmat ska det bli kul att laga själv. Jag har varit på besök på Pumpkin Tales restaurangen och lärt mig göra en perfekt tomatchutney av chef Suresh med assistent. På vår hotellrestaurang har man skapat glutenfria specialpannkakor med ris och blåbär som jag också fått recept på.

Vi har även fått en bröllopsinvitation från vår chaufför med föräldrar. Traditionsenligt och högtidligt med besök på vårt hotellrum. Tyvärr är vi inte kvar för vigseln som blir i april men har blivit lovade CD inspelning. Den viktigaste punkten för att bestämma tidpunkt för ett bröllop är ju här i Indien att det är astrologiskt gynnsamt!


Så nu säger jag hej då kokosvatten, hej då alla djur i trafiken, hej då all fantastisk frukt och hej då värme. Här har vi ätit ananas, granatäpple och melon varje frukost men det ska bli kul med blåbär också.





 
Tack Indien för alla upplevelser och nya vänner. Förhoppningsvis har jag också lämnat ett positivt minne hos dem jag mött. (Därutöver har jag lämnat 2/3 av håret i Indien) Tack också för alla fantastiska semestrar. Tack alla ni som läst och kommenterat!
Hej Sverige! Nu kör vi!

Bucket list perioden

Hemvändandet närmar sig dag för dag och vi försöker hinna med allt  vi har på vår indiska "bucket list", köpa saker vi vill ta med hem och se saker som chauffören tycker är ett måste typ "The Golden Temple" i Vellore.  Vi tar en helgdag och åker de 20 milen. När vi kommer ut på landsbygden står där inkastare vid varje matställe efter vägen. De nöjer sig inte med att vinka utan har flaggor som de viftar febrilt med a´la Formel 1.
Så är vi framme i Vellore och det gyllene templet. Tyvärr får man inte fotografera templet men det är helt och hållet guldförgyllt både invändigt och utvändigt, och man blir helt bländad.

På hemvägen passerar vi Kanchipuram, staden som är känd för sina vävare och vackra saris av silke. Vi besöker en fabriksförsäljning och ser hur man köpslår om bröllopssaris. 
Vävarna är statsanställda och sitter hemma och arbetar men i affären har man en vävare som demonstrerar.

Vi tycker det är anmärkningsvärt att vävarna tjänar så extremt lite när de är statligt anställda. De får c:a 500 rupees (65 SEK) för 14 dagars arbete vilket är den normala tiden för att väva en finare sari. En bröllopssari kan kosta mellan 30000 och 90000 rupees alltså mellan 4000-10000 SEK. Giftermål är ju en stor grej och man behöver minst 2-3 saris till bruden. Också och nära släktingar ska ha kläder i gåva.

Man gifter sig fortfarande inom samma kast men bland tonåringarna kan man ana en förändring. Här lägger man ju mycket pengar på utbildning och därför känns det ju tråkigt att när du har gift dig, vanligen innan du är 25 år som tjej och innan 29 som kille, så ska du om du är kvinna i regel flytta hem till mannen och sköta om mannens föräldrar och skaffa barn. IT-utbildade är inte så populära på äktenskapsmarknaden då de har rykte om sig att vilja jobba.

Föräldrarna anser sig ha arbetat färdigt vid 60 års ålder och förväntar sig sedan uppassning av svärdottern vilket i många fall leder till fetma och sjukdom pga inaktivitet. Jag generaliserar förstås men är glad att jag bor i ett land med större valfrihet.

Det blir ju förstås många jämförelser nu när man ska lämna landet och flytta hem. Vad kommer man att sakna och vad kommer man inte att sakna:

För en som har växt upp med "Håll Sverige Rent"-kampanjen känns det jobbigt att se all nedskräpning här. Jag tänker på oss i Sverige som har rent vatten i kranarna och jag kommer aldrig mer att köpa flaskvatten.
Plasten här i Indien hamnar ju förutom i haven också i jorden så även elefanter dör av att ha ätit plast precis som kor och valar.

Här är ju samhället mansschauvinistiskt så det förslår och det kommer jag inte heller att sakna. Chauffören brukar diskutera korruptionen och då kontrar jag alltid med att miljön är prio ett för utan en planet behöver vi inte bry oss om korruptionen heller. Jag hade tidigare inte fullt ut förstått hur mycket man påverkas av samhället man växer upp i. Det du växer upp med blir ju norm och det är därför det kan vara svårt att sätta sig in i hur andra upplever världen. Jag har ju jobbat som språkguide för nyanlända och det är bra att få se det från det andra hållet.

Fikafrämmande

Här sitter jag och längtar efter semlor som jag aldrig äter hemma, vill höra svensk musik och prata mitt eget språk, titta på svensk tv, äta svensk mat osv. Jag hörde från utlänningar på Röda Korset att de aldrig fått komma hem till någon svensk på besök och jag kan berätta att jag inte heller blivit hembjuden till någon indier. Vi har bjudit hem ett antal men vi tror att man skäms lite för att man bor dåligt och äter med händerna. Man tror att vi vitingar är "fina" och rika eftersom vi har en högre standard här (vilket för övrigt är mycket av säkerhetsskäl).

Vad kommer jag då att sakna;
Färgerna,värmen att människorna är så omedelbara och har barnasinnet kvar. Man skrattar och leker ofta som vuxen och det är lätt att ta kontakt med vem som helst.  Det kommer att kännas väldigt tyst hemma efter att ha bott mitt i stan här där det tutas och myllrar av folk hela tiden. Det passerar  trummande grupper på väg till templet och processioner med gudabilder var och varannan dag. Indien är ju fascinerande, det är ju nästan som en kontinent där skillnaderna är jättestora mellan norra och södra delarna. Ändå är nog Kerala den stat jag tycker bäst om där man har kommit långt när det gäller sociala strukturer, ekonomi mm.

 Jag har lärt känna Chindi, en indisk kvinna född i Singapore som har öppnat restaurang i vårt område. En driftig kvinna som även har restaurang på en resort utanför stan. Hon har haft restaurang i Kanada och är igång att öppna en "Dosa-joint" utanför Oslo. Vi har utbytt erfarenheter och jag har hjälpt henne med lite glutenfria bakverk så nu kan man snart köpa chokladbiskvier och andra glutenfria kakor här. Jag ser fram emot att få lära mig lite specialrätter på hennes restaurang innan jag åker härifrån.


Vi valde att tillbringa en helg vid hennes resort och fira Hasses födelsedag. Vi hade turen att få hänga på en grupp som hade matdemonstration och fick smaka lite godsaker. Resorten ligger vid en liten fiskeby som det var jättetrevligt att promenera runt i. Vi gillade också hotellets regnbågspool!


 
Nu är det bara en vecka kvar i lägenheten för sedan tillbringar vi de sista 3 veckorna på hotell medan vi säljer av och röjer och packar. Några veckor med hotellets frukost- och middagsbufféer kommer nog att få Hasse att gå upp i vikt och bli mindre Gandhi-lik medan jag väl får tillbringa tiden på gymmet och i swimmingpoolen.

Veckans kuriosa i tidningen är regeringens förslag att ge alla som vill ha gratis siliconbröst (både män och kvinnor). Man tycker att det ska vara gratis inte bara för cancersjuka utan även för dem som bara vill se bra ut. Vi kan väl tycka att det finns annat att satsa på i ett land med så stor andel fattiga.

Nu hoppas vi bara att Sverige tar sig ur istiden tills vi kommer tillbaka. Här i Indien har våren kommit med stormsteg och vi har redan 35 grader.
Namasté!

Sri Lanka en gång till

Efter de sju-åtta antibiotikakurer Hasse ätit under 2017 p.g.a. tummen och en magsjuka hade han inte längre några goda tarmbakterier kvar. Detta resulterade i en förlängd Sverigevistelse med lite tarmsköljningar och alternativbehandlingar. På det viset fick vi se Helsingborg också och lyckades undgå att bli skjutna. Läste att det är staden som har flest dödsskjutningar i Sverige.

Skönt att vara tillbaka i Indien! Naturligtvis hade det varit strömavbrott och frysen luktar fortfarande fisk. Det är en av sakerna jag inte kommer att sakna med Indien; allt som går sönder hela tiden.

Därför var vi bara tillbaka 3 dagar innan vår planerade semesterresa till Sri Lanka. Vi gillade vår första tripp för exakt ett år sedan så pass att vi bokade vår guide Suresh igen men en lite annan rutt. Man får se så mycket man kanske inte får se som "vanlig" turist med en bra guide.

Det blev en vecka fylld av djur och natur och en hel del tempel förstås. Vi började i norr och reste söderut för att avsluta med några dagar sol och bad på västkusten. På hotellen tyckte man synd om oss som p.g.a. Hasses diet åt havregrynsgröt till frukost.

P.g.a. dieten blev det mest bufféer efter vägen med ris och olika curries. Till de kulinariska överraskningarna hörde de små bananerna med en touch av citron. Supergoda! Vi gav oss även på den hatade Durianfrukten som var helt okej men hade en väldigt originell smak.

Träsniderier är man bra på och vi fick se hur man färgar sina alster med naturliga färger. På Sri Lanka finns ett Regnbågsträd som har ett rostfärgat innanmäte. Man skrapar ur små spån som man sen kan ge olika färg med hjälp av tillsatser. Läggs spånen i vatten blir det orange, om man sedan tar hett vatten blir det röd färg. Vill man ha gult tillsätter man citron och tar man kalk blir det läckert rosa. Sedan blandar man med t.ex. äggula eller honung. Naturliga färgämnen går in i materialet man målar på och blir beständiga, syntetisk färg däremot lägger sig bara utanpå.

Vi fick också tillfälle att se hur man gör kanelstänger. Kanelträdet har en yttre bark som man hyvlar av och sedan en inre bark, själva kanelen man skalar av och torkar. Allt görs för hand. Man exporterar förutom kanel, te, ädelstenar och gummi också en hel del textilier. T.ex. tillverkar man olika märkesjackor.

En stor del är förstås turistbranschen; Vi såg bl.a. hur man gick på glödande kol eller snarare brinnande kol. Man eldade på ordentligt och det sägs att konsten går i arv inom vissa familjer så jag misstänker att hemligheten är något man smörjer in fötterna med.

En 12 kg lättare Hasse var inte i form så vi åkte bil upp till Lipton Seat på 1500 m höjd, men vi promenerade en bit nerför! Det kryllade av teplockerskor i teplantagerna och man har numera små saxar som man klipper av bladen med. De flesta är fortfarande indiska kvinnor från Tamil Nadu, en folkgrupp som importerades av engelsmännen  som billig arbetskraft och har blivit kvar. De verkar ha det väldigt fattigt fortfarande.

Trots den dåliga erfarenheten med tummen förra året vågade vi oss på en kortare tågresa mellan Ella och Haputale. Det är inte som SJ utan jättebilligt och fantastiska vyer. Vi hade även underhållning på vår resa. Ett gäng unga grabbar på trummor och sång gjorde att stämningen var på topp!  Väl framme i Haputale fick vi uppleva staden med kontinuerlig eftermiddagsdimma. Det är ju inte så vanligt med spritbutiker på det buddhistiska Sri Lanka men här fanns en uppsjö spritbutiker. In i dimman så att säga. Jag antar att klimatet gör att man behöver något värmande. Man ser alltså inte handen framför sig.

Förutom att åka lite tåg gjorde vi en jeepsafari i en nationalpark.

Vi såg stora hjordar med elefanter men även krokodil, örnar, påfåglar och apor.





 

I närheten av nationalparken kunde man övernatta i trädhus. Läckert men lite kallt. Där kom fleecetröjan fram.

Vi hann också med en botanisk trädgård med orkidéhus och fullt med fruitbats i träden.
Det är inte vanliga fladdermöss utan sådana som lever på frukt och nektar och kallas flying foxes eller flygande hundar.
De kan bli riktigt stora 1,5 meter mellan vingspetsarna.
Här finns c:a 30000 som hänger i träden så det gäller att ha hatt.
 

Eftersom vi gillar djur besökte vi också ett sköldpaddscenter. Där räddar man sköldpaddor som blivit skadade av t ex fisknät. Man plockar också ägg på stränderna och kläcker i sandlådor. Det tar 43 dygn för dem att kläckas och sedan behåller man dem några dygn och släpper ut dem i vattnet på natten för att de ska ha större chans att klara sig. En del behåller man några månader och även några år för att de ska ha större chanser. Beundransvärt!

Som final på en fantastisk vecka blev vi hembjudna till Suresh´s  familj (4 generationer) på lunch.

Namasté !!!

Från monsun till muffins

Nu har vi lämnat monsunperioden bakom oss och ser fram emot den härliga vintersäsongen. När det är under 30 grader och man kan promenera utomhus utan att känna sig som ett levande sprinklersystem. Vi fick 600 mm regn under november och det är verkligen skönt att se solen igen.

Vi har också hunnit med ett par veckor med magsjuka och Hasse har opererat tummen för femte gången.Jag råkade säga att jag inte hade varit sjuk av något jag ätit under hela tiden i Indien och universum verkar ha hört det som: jaså du behöver en erfarenhet av magsjuka! Jag kommer aldrig mer att göra såna uttalanden! Det är när man är sjuk som man riktigt längtar hem till Sverige och vid sjukdom vill jag ha nyponsoppa, mandelbiskvier och glass.  När jag mötte grannen i hissen frågade han om vi hade varit bortresta och när jag berättade att vi varit sjuka blev hans kommentar: Vilket sjukhus besökte ni? Det är jobbigt för indier när de kommer till Sverige och sjuksköterskan säger: ta en alvedon och vila. De förväntar sig omedelbar hjälp för att kunna jobba oavbrutet.  Här tar man en antibiotikaspruta om medicinering inte har fått bukt med förkylningssymtomen på 2 dagar. Vad hände med Ayur Veda?

Vi har visserligen tillbringat en hel del tid på sjukhuset men med anledning av tumoperation och eftervård. Väntrummen är fullpackade fast man tycker det finns en uppsjö av sjukhus. Det är minst en anhörig till varje patient. Det behövs också för du ska springa och betala, köpa ersättningsmaterial på apoteket till allt som använts vid ditt besök. I väntrummet är det ofta lång väntan och mycket social samvaro. Man är nyfiken och vill veta allt om dej och dina besvär. Som vitingar är vi ju vana att bli utfrågade och selfiefotograferade men en hel dag i väntrum kan bli lite tungt. Å andra sidan är det vad jag gillar med Indien och människorna här; att man kan fråga vem som helst om hjälp och de kommer att göra sitt yttersta för att hjälpa dej. Jag råkade nämna att jag var lite hungrig när klockan närmade sig 15.00 och min väntrumsgranne erbjöd sig genast att gå till cafeterian och köpa något till mig.

Mannen har inte bara varit sjuk och blivit opererad utan även hunnit med att vinna pris i en fototävling här i Chennai. Han fick 3:e pris i kategorin Faces vilket jag tycker är fantastiskt då det var 88 deltagare och över 800 bilder. Bilden föreställer en flicka som dansar på friluftsmuseet och jag tycker den är jättebra!

I huset har man nu satt upp nät på fasaden för att hålla duvorna borta. De lade ägg bakom AC-enheterna och nu försöker de göra detsamma på balkongerna istället. Man blir alldeles utschasad av att schasa bort duvor. :)

Vi har även fått sopsortering vilket vi tycker är jättebra. Det behövs nog lite utbildning av hyresgästerna för att det ska fungera fullt ut. Man lägger kompost i plastpåsar och fyller på de olika tunnorna lite hur som helst än så länge.

Vi har även hunnit med att fira bröllopsdag med en hotellweekend. Jätteskönt med takpool! Som överraskning på bröllopsdagen fick vi min indiska favoritdessert Morotshalwa på rummet på kvällen 22.30 när jag hade krupit ner för att kolla på tv. Vi har ju ingen tv utan ser ibland på de svenska program vi kan se här på datorn. Här hade jag samma positiva upplevelse som i Goa. Jag hade skrivit på booking.com att jag var glutenintolerant och vid incheckningsdisken dyker restaurangchefen upp och frågar vad jag vill ha till frukost. Det resulterade i hembakat rostad bröd som var jättegott!

Jag har också läst i svenska medier om att vargen kommer närmare bebyggelsen och här är vi lite vassare med tigrar! Läser i The Hindu om lantarbetare som blir av med lunchen.





Vi har haft en tid med stora strömvariationer som gjort det ganska svårt att t ex dammsuga. När vi mätte i uttagen hade vi ibland bara 150V, då går det långsamt med elvispen. Idag har jag bakat sista fikat det här året till kontoret och det blev saffransmuffins med mandelmasskula och hackad mandel och pärlsocker på toppen. Pärlsocker är väldigt exotiskt här! Vissa grejer måste man ju bara importera och nu får vi en ny chans när vi åker hem på 10 dagar över jul och nyår. Det ska bli gott med riktig ost, skinkmacka och gröt. Vi hoppas på snö förstås och att vi klarar kylan!

Namasté! och God Jul och Gott Nytt År!

Ayurveda retreat i Kerala

Tiden går fort när man har det bra fast man inte gör många knop. Jag har haft det underbart på www.ayurvedalivingvillage.com och är nu tillbaka till regnet i Chennai.
Vi hade strålande sol och 31 grader mest hela tiden. Ayurvedisk livsstil fanns ju redan hos de gamla grekerna kan man säga med Hippokrates som sa att : din mat ska vara din medicin. Detta har indierna använt sig av i tusentals år.

Jag tänker inte ge någon föreläsning i ayurveda men det går ut på att du äter efter din grundkonstitution  (mental, emotionell och fysisk) och förhoppningsvis reglerar eventuella obalanser. Ni kanske har hört talas om Vata, Pitha och Kapa. Doktorn diagnosticerar via tunga, puls, hud och matsmältning och du blir ordinerad behandlingar därefter. Man använder sig förutom maten av örtmediciner, massagebehandlingar och yoga. Så här såg mitt dagsprogram ut:
6.00 uppstigning och ev. medicin
6.30 yoga
8.00 Frukost
Fritid för sol och bad, cykeltur, promenad m.m.
12.30 Lunch
Fritid
15.00 Massagebehandling
16.00 Läkarkonsultation
16.30 Föredrag om ayurveda alt. matlagning
18.30 Middag
19.30 Örtte
20.00 Meditation
21.00 Godnatt!

Det ingår även en heldags utflykt per vecka och första veckan besökte vi ett elefant sanctuary och andra veckan gjorde vi en backwater-tur med båt och shoppade lite (eller mycket). Det är lätt att förföras av de indiska kläderna som är både billiga och vackra. Långt ifrån H&M beige.
Vi delade stranden med hundratals små krabbor och trollsländor och i luften kretsade de vackra brunvita örnarna som jag bara har sett i Kerala. Någon enstaka fiskare kastade nät men annars var vi ensamma i detta paradis. Vi vandrade i våra gandhiskynken till vår massagegudinna och blev mer och mer avslappnade.

Maten var förstås ekologisk och vegetarisk och god. Vi fick i princip nya smaker varje dag. Jag har ju mest ätit vegetariskt det här året men kommer man direkt från Kebabtallriken kan det ju bli en lite jobbigare omställning. Jag vill gärna återvända för som min rumskamrat sa: hit kan man komma som ett utsketet päron och åka hem som en nyponros! Jag hade tur som fick en så fantastiskt trevlig rumskamrat och då menar jag inte grodan i badrummet.

Här i Chennai regnade det hela sista veckan när jag var i Kerala och en dag kom det 200 mm regn. Avloppssystemen pallade inte och då det har fortsatt regna finns det fortfarande vattensamlingar och är bitvis svårt att ta sig fram. Då är det nice att bo på 4:e våningen. Skolorna har varit stängda och det sägs att vi har mer regn att vänta. Nu är här ganska mörkt och känns lite som svensk november och (vi har under 30 grader nu) jag saknar verkligen de vackra solnedgångarna i Kerala.

Nu försöker jag laga så mycket ayurvediskt som möjligt dvs färska råvaror och inga tillsatser. Det kräver sin kvinna att hitta bra ekologiska varor och laga två mål per dag. Inga uppvärmda måltider sa doktorn! Jobbigt att behöva ta hand om sig själv efter all denna avslappning. :)  I helgen har vi provat den enda ayurvediska restaurangen i Chennai. Då fick vi äta sekventiell lunch. Det var den vanliga indiska serveringsmetoden med killar i hårnät som slevar upp mat ur rostfria hinkar på bananblad. Skillnaden var att du skulle äta maten i viss ordning och dricka lite olika små shots. Serveringen var som vanligt jättesnabb så det var inte till att tänka på att tugga de rekommenderade 36 gångerna. Maten var dock inte lika god som i Kerala.
Nu har vi gjort ett avsteg och firat Fars Dag med lite kladdkaka och till veckan får vi "jobb-besök" från Sverige så då blir det kanske till att bjuda på lite mer grabbvänligt käk.
Namasté!