Life goes on...

Vilken tur att vi har en chaufför som kör lugnt och oftast utan sammanstötningar. Det är absolut inte
riskfritt att vistas i trafiken. Det kostar 750 SEK att ta körkort och då kör man 2 tim per dag under 1
månad. Någon teori behövs inte för det finns inga trafikregler. Här i storstaden finns det några trafik-
ljus som de flesta bara tar som en rekommendation och ibland är trafikpolisen ute för att tjäna några
kronor på någon MC-förare som saknar hjälm. Dvs de flesta. Passagerarna har inget hjälmtvång och
ofta åker hela familjen med på MC:n. Jag vet inte om de indiska kvinnorna har någon speciell balansgen för de kan sitta damsadel och knappa på mobilen eller fixa håret utan att falla av. Ibland
har de också ett spädbarn på armen. Trafiken flyter utan så mycket aggression med lite samma sorts
synkronicitet som i Bollywooddanserna. Man kommunicerar med tuta och armviftningar.


Det krävs lite bilåkning för att rodda ihop middagsmaten och jag har väl snart utforskat de flesta
affärskedjorna. Ibland kostar vi på oss lite importerade grejer i specialaffär till hutlösa priser.
Ekologiska affärer kommer mer och mer.


Vad som är lite drygt är att nästan alla mjöl och ris och linssorter har text på tamil. Det hjälper inte att ta reda på vad de betyder för man skriver vad produkten skall vara till istället för innehåll. Som om våra mjölsorter skulle heta pannkaka, limpa
och mockarutor. Ganska förvirrande. När man tröttnar på att åka runt och leta kan man beställa
online och få varor hemlevererade. Smidigt! Jag har bakat lite matbröd och gästrummet har blivit
jästrummet för där har vi ingen AC igång.

Jag hade nog en förutfattad mening om att när man åt ute så var det olika veg currys och dosas som gällde men tack och lov hade jag fel. Chennai är en fantastisk restaurangstad med jätteduktiga kockar
och alla sorters kök. Man kan äta både dyrt och billigt och till vardags blir det Sangeethakedjan som
har vegetariska rätter. Där kan man få en Masala Dosa och en flaska vatten för 15 SEK.

Det är lite svårare än jag trodde däremot att göra sig förstådd och förstå engelska. Här pratar man engelska på indiska och använder helt andra uttryck. Häromdagen läste jag i tidningen om en man
som blev awarded ett fängelsestraff på 5 år.  Där kommer chauffören in i bilden igen som en räddande
ängel. Vi har ju köpt ett helt bohag så vi har haft en del möbelleveranser och de som levererar talar
oftast bara tamil. Så när de ringer och kollar om man är hemma och frågar efter vägbeskrivning får
man be chauffören ringa upp dem. När man får möbelleveranser följer det alltid med en snickare som
monterar ihop grejerna. Det vore väl något för IKEA att ta efter. Vi hade väl varit glada för IKEA här
när vi skulle köpa möbler för möblerna är lika dyra som hemma men av sämre kvalitet. Istället för IKEA har vi fått H&M. Jag fick lite rabatt när jag sa att jag kommer ifrån IKEA-landet!

Eftersom vårt hus är nybyggt har det rätt som det är dykt upp en målare utanför fönstret på fjärde våningen.  Skulle inte yrkesinspektionen gilla!

Något annat som dyker upp utanför fönstret är fåglar, mest duvor men även en fönstertittande papegoja.





Duvorna är inga fredsduvor precis. De slåss som galningar på fönsterbräden och balkonger. Jag vet inte om det är parningstid eller allmän bostadsbrist men de pucklar på varandra så rutorna skallrar. I övrigt på djurfronten har vi förutom kor på gatorna även hundar och getter. Utanför på hustaken har vi små randiga ekorrar och på AC-enheten utanför hittade vi två duvungar och några ägg. Så det är inte bara betong!

Nu väntar vi på monsunen och bönderna vill ha regn. Än så länge har temperaturen bara sjunkit från
34 till 31 grader. Men vem klagar? Här känns snöslask väldigt avlägset och det är ju härligt att kunna
gå barfota på varma stengolv. Vi var dock bjudna på Adventsfika i helgen men det var lite svårt med
julstämningen.

Namaste!

Min första Indien-blogg

Så har det då äntligen börjat! Mitt indiska liv och första trevande försöken att blogga. Avancerat för en ovan dataanvändare.

Mitt indiska liv är desto mer reality.

Efter 3 veckor på hotell har vi nu landat i stadsdelen Mylapore (från engelskans Myle:påfågel) i Chennai. Vi har valt att bo mitt i centrum med allt vad det innebär av trafik, avgaser och ljudnivå.
Vår första tid här har gått åt till att skaffa bohag, bli registrerade och uppleva den indiska
administrationen.

Trodde ni också att Indien var Gandhi och Yoga?

Tyvärr måste jag säga att det varit frustrerande för en svensk att inte kunna påverka och inte förstå varför. Vad jag däremot har förstått är varför man uppfann mutor. Visste ni att man för att köpa ett kontantkort till telefonen måste fylla i ett kilometerlångt formulär med uppgift om döda föräldrars
födelseort och bifoga indiskt passfoto?

Det har även tagit 8 veckor att få ett indiskt bankkonto och bankkort. Vitsen med denna administration måste väl vara att alla har ett jobb. Ska man vara filosofisk så är det väl kanske bättre att alla är sysselsatta och har en inkomst. Jämför man med västerländsk effektivitet har det ju lett till snabbare tempo i ekorrhjulet, stress och sjukdom.

Mitt första intryck består dock när det gäller stämningen i landet. Folk är vänliga och hjälpsamma.
Jag tror att de har mindre av kastsystem än vi har med jantelagen. Alla respekterar varandras jobb
det är bara vi svenskar som tycker det verkar konstigt att det står någon i utgången till affären och
klipper ett hål eller stämplar ditt kvitto.

Namaste!