Från Maafushi till Kathmandu

Vi tillbringade en slapp vecka på Maldiverna, närmare bestämt ön Maafushi. Vi valde en ö med bofasta istället för en turistresort. Färden från huvudön Male där flygplatsen låg gick med speedboat och det var en hoppig upplevelse där man borde haft njurbälte. Maafushi är 300 m bred och 1 km lång. Ja faktiskt bara 700 m om man räknar bort de sista 300 meterna där det är fängelse. Här bor c:a 1500 personer lite som Tillberga.... Jag vet inte vilka brott de begått som är fängslade med tanke på att alkohol är förbjudet och 100% av befolkningen är sunnimuslimer. Det är helt förbjudet att utöva någon annan religion och det är belagt med dödsstraff för en muslim att konvertera.

Vårt hotell var mer som ett motell, hemtrevligt med en liten trädgård med hängmattor och jaccuzzi. Där fanns också de obligatoriska fåglarna som alla verkade ha som husdjur. Några katter finns på ön men inga hundar.
Jag konstaterade ganska snabbt att jag var alldeles för dåligt påläst för att sola på de här breddgraderna. Fast vi låg under parasoll och endast var i solen när vi badade lyckades jag bränna mig (solskyddsfaktor 50). Man har ju inte lika mycket pigment som i sin ungdom så när man ser ju ut som en guppy med vita prick sjuka när man blir röd. Glömde även smörja in läpparna och fick en underläpp som hade räckt som landningsbana till halva Natostyrkan. Skämt åsido man kan väl kalla det en gratis Botox filler om man ska tänka positivt. Lärde mig den hårda vägen att när det är 30 grader i luften är det 54 i solen.
Här finns ju all sorts vattensport från dykning till kitesurfing. Det fanns en bikinistrand och en burkhastrand på var sin sida av ön och den yngre generationen grabbar gillade att kolla på bikinibrudarna.

Vi gjorde en dagsutflykt till en turistresort med de traditionella hyddorna på pålar och trappa ner i vattnet direkt från altanen. Jag måste säga att vi tyckte det verkade ganska tråkigt efter en dag. Vi hade sällskap med ett gäng från Filippinerna som satt vid utomhusbaren hela dagen med avbrott för lunch. På resorterna serveras ju alkohol. Man kan ju som sagt snorkla direkt från sitt hotellrum men det finns en hel hord med farliga fiskar runt reven så det är inte helt ofarligt. För att roa gästerna har man infört hajmatning. Jag skulle nog aldrig kommit på tanken att resa så långt för en semester men härifrån Indien har vi bara ett par timmars resa.

Nästa tripp innehöll desto mer intryck. Vi beslöt att fira Diwali i Nepal och flög till Kathmandu via Delhi.
Vår entré till Nepal blev ganska jobbig när vi upptäckte att vi inte kunde betala för visum. På vårt indiska bankkorts baksida blev vi varse en mikroskopiskt liten text: "Not valid in Nepal or Bhutan". Man tog emot all världens kontantvalutor utom indiska rupees. Okej vi har ju Amex-kortet i reserv... fungerade inte i kortläsaren. Uttagsautomaten trasig!

Vi trodde vi var helt rökta när vi fick hjälp av en flygplatstjänsteman som ringde vårt hotell och ordnade så en vänlig själ satte sig i en taxi med 50 USD från egen ficka och löste ut oss. Hotelltransfertaxin hade tröttnat efter 2.5 timme så han fixade en ny taxi och tog oss till hotellet - vilken service! Hotellet var nybyggt, endast 6 månader gammalt. Vi fotograferade vår hjälte bredvid tavlan av hotellets husgudar; Osho, Buddha och Gandhi.


Här är alltså 80% hinduer men har införlivat buddhismen som de anser vara en filosofi så man samsas om tempel och festligheter. Nepal har lidit svårt av jordbävningen 2015 och man håller fortfarande på med uppbyggnaden. Från staten fick de som blivit av med sina hus 500 USD vilket ju inte räcker långt för att bygga ett nytt om du samtidigt har skulder och vill ha mat för dagen. Vägarna är fulla med hål och det är en omskakande upplevelse (men miljövänlig) att färdas med cykelrickshaw. Man tänker sig att Nepal är Himalaya och frisk luft men Kathmandu ligger i en dalgång och avgaserna gör att varannan människa har munskydd.

Hjärtat mjuknar en smula när man möter dessa hårt drabbade men så otroligt vänliga människor. Kathmandu har 7 världsarv och vi besökte några med hjälp av en jättegullig guide (som var biomedicinsk forskare). Ett var den levande gudinnan, Kumari, som bor i ett hus och tas om hand av en prästfamilj. Kumarin väljs ut från en buddhistisk familj av hög rang och anses vara en inkarnation av gudinnan Kali (hinduisk). För att försäkra sig om att det är rätt person får flickan gå igenom ett antal test som utförs av präster. Bl.a. tillbringa tre nätter i ett tempel och bevittna djuroffer och andra skrämmande händelser och hon skall då inte uppvisa några tecken på rädsla. Som Kumari ska hon sedan tillbringa tiden i Kumarihuset fram till sin första menstruation då hon byts ut.
Hon har 2 timmar privat tid på eftermiddagen då hon får ta emot besök av sin familj. Föräldrar kommer till henne för att t.ex. få sina barn välsignade, och man kan ropa på henne så visar hon sig i fönstret. Man får inte fotografera henne men hon finns på vykort. Den nuvarande Kumarin hade bara varit installerad i 15 dagar och var 4 år gammal när vi såg henne. Hon får studera och leva så normalt det nu går och efter mensens början återbördas hon till sin familj och får nuförtiden även gifta sig. Troligen blir det svårt att hitta giftermålssugna män när man är gudinna.
En annan sedvänja man nyligen förbjudit i Nepal är att kvinnorna tvingas iväg för att bo utanför hemmet i hyddor när de har mens. Då får de inte röra varken mat, djur eller människor. Det har hänt ett antal olyckor då de har eldat för att hålla värmen och blivit innebrända eller koldioxidförgiftade eller bitna av giftormar.

Ett annat världsarv jag aldrig kunde föreställa mig att jag skulle få se ingick i vår rundtur med guiden. Kremeringsplatsen vid floden som man anser har förbindelse med Ganges. Bredvid platsen för kremeringarna ligger ett hospice och även ett hem för äldre. Liket kläs i gult för glädje och rött för sorg och läggs med fötterna mot floden för att själen ska kunna lämna kroppen via hjässan (kronchakrat). Sedan kremeras kroppen med smycken och allt  och askan hälls i floden vilket leder till att barnen dyker i floden och letar efter guld med magneter. Sedan vidtar en sorgeperiod på 13 dagar då du fastar eller bara äter speciella födoämnen och du får inte arbeta. Om t. ex din mor har dött som har fött dig med modersmjölk dricker du inte mjölk under det närmsta året.














I den myllrande staden finns dock en oas: Garden of Dreams där man kan komma bort ifrån kommers och damm. 

Och för att fira Diwali flög vi upp i bergen så nu har vi avancerat från top floor till Top of the World. 


Ja det var händelserika dagar och en häftig upplevelse att få se Mount Everest (särskilt utan att behöva klättra). Nepal har ju all sorts utomhusaktivitet du kan tänka dig från trekking till kajaking och är välbesökt av turister. Många jobbar och studerar dock utomlands då turistnäringen och jordbruket inte kan försörja alla. Många vi träffade tyckte inte indier var särskilt trevliga (lite trevligare i södra delarna) och vi kände lite likadant när vi kom till Delhi. Att borda en shuttlebus för att åka mellan terminalerna var lite som att befinna sig i mitten av en skenande elefanthjord. Jag kommer ihåg en kvinna jag pratade med i Chennai som är gift med en svensk och sa med längtan i rösten: Åh Sverige, där har man sånt tålamod och står i kö och väntar på sin tur. Ja ja snart är vi där igen! Men först ska jag åka till ett Ayurvediskt retreat i Kerala i 2 veckor så jag får fira min födelsedag där.
Namasté!
 

Kabeldragning Nepal-Indien 1-0

1 jakhår används när man målar!

Torkning av ris

Instrumentmakare