Från monsun till muffins

Nu har vi lämnat monsunperioden bakom oss och ser fram emot den härliga vintersäsongen. När det är under 30 grader och man kan promenera utomhus utan att känna sig som ett levande sprinklersystem. Vi fick 600 mm regn under november och det är verkligen skönt att se solen igen.

Vi har också hunnit med ett par veckor med magsjuka och Hasse har opererat tummen för femte gången.Jag råkade säga att jag inte hade varit sjuk av något jag ätit under hela tiden i Indien och universum verkar ha hört det som: jaså du behöver en erfarenhet av magsjuka! Jag kommer aldrig mer att göra såna uttalanden! Det är när man är sjuk som man riktigt längtar hem till Sverige och vid sjukdom vill jag ha nyponsoppa, mandelbiskvier och glass.  När jag mötte grannen i hissen frågade han om vi hade varit bortresta och när jag berättade att vi varit sjuka blev hans kommentar: Vilket sjukhus besökte ni? Det är jobbigt för indier när de kommer till Sverige och sjuksköterskan säger: ta en alvedon och vila. De förväntar sig omedelbar hjälp för att kunna jobba oavbrutet.  Här tar man en antibiotikaspruta om medicinering inte har fått bukt med förkylningssymtomen på 2 dagar. Vad hände med Ayur Veda?

Vi har visserligen tillbringat en hel del tid på sjukhuset men med anledning av tumoperation och eftervård. Väntrummen är fullpackade fast man tycker det finns en uppsjö av sjukhus. Det är minst en anhörig till varje patient. Det behövs också för du ska springa och betala, köpa ersättningsmaterial på apoteket till allt som använts vid ditt besök. I väntrummet är det ofta lång väntan och mycket social samvaro. Man är nyfiken och vill veta allt om dej och dina besvär. Som vitingar är vi ju vana att bli utfrågade och selfiefotograferade men en hel dag i väntrum kan bli lite tungt. Å andra sidan är det vad jag gillar med Indien och människorna här; att man kan fråga vem som helst om hjälp och de kommer att göra sitt yttersta för att hjälpa dej. Jag råkade nämna att jag var lite hungrig när klockan närmade sig 15.00 och min väntrumsgranne erbjöd sig genast att gå till cafeterian och köpa något till mig.

Mannen har inte bara varit sjuk och blivit opererad utan även hunnit med att vinna pris i en fototävling här i Chennai. Han fick 3:e pris i kategorin Faces vilket jag tycker är fantastiskt då det var 88 deltagare och över 800 bilder. Bilden föreställer en flicka som dansar på friluftsmuseet och jag tycker den är jättebra!

I huset har man nu satt upp nät på fasaden för att hålla duvorna borta. De lade ägg bakom AC-enheterna och nu försöker de göra detsamma på balkongerna istället. Man blir alldeles utschasad av att schasa bort duvor. :)

Vi har även fått sopsortering vilket vi tycker är jättebra. Det behövs nog lite utbildning av hyresgästerna för att det ska fungera fullt ut. Man lägger kompost i plastpåsar och fyller på de olika tunnorna lite hur som helst än så länge.

Vi har även hunnit med att fira bröllopsdag med en hotellweekend. Jätteskönt med takpool! Som överraskning på bröllopsdagen fick vi min indiska favoritdessert Morotshalwa på rummet på kvällen 22.30 när jag hade krupit ner för att kolla på tv. Vi har ju ingen tv utan ser ibland på de svenska program vi kan se här på datorn. Här hade jag samma positiva upplevelse som i Goa. Jag hade skrivit på booking.com att jag var glutenintolerant och vid incheckningsdisken dyker restaurangchefen upp och frågar vad jag vill ha till frukost. Det resulterade i hembakat rostad bröd som var jättegott!

Jag har också läst i svenska medier om att vargen kommer närmare bebyggelsen och här är vi lite vassare med tigrar! Läser i The Hindu om lantarbetare som blir av med lunchen.





Vi har haft en tid med stora strömvariationer som gjort det ganska svårt att t ex dammsuga. När vi mätte i uttagen hade vi ibland bara 150V, då går det långsamt med elvispen. Idag har jag bakat sista fikat det här året till kontoret och det blev saffransmuffins med mandelmasskula och hackad mandel och pärlsocker på toppen. Pärlsocker är väldigt exotiskt här! Vissa grejer måste man ju bara importera och nu får vi en ny chans när vi åker hem på 10 dagar över jul och nyår. Det ska bli gott med riktig ost, skinkmacka och gröt. Vi hoppas på snö förstås och att vi klarar kylan!

Namasté! och God Jul och Gott Nytt År!

Ayurveda retreat i Kerala

Tiden går fort när man har det bra fast man inte gör många knop. Jag har haft det underbart på www.ayurvedalivingvillage.com och är nu tillbaka till regnet i Chennai.
Vi hade strålande sol och 31 grader mest hela tiden. Ayurvedisk livsstil fanns ju redan hos de gamla grekerna kan man säga med Hippokrates som sa att : din mat ska vara din medicin. Detta har indierna använt sig av i tusentals år.

Jag tänker inte ge någon föreläsning i ayurveda men det går ut på att du äter efter din grundkonstitution  (mental, emotionell och fysisk) och förhoppningsvis reglerar eventuella obalanser. Ni kanske har hört talas om Vata, Pitha och Kapa. Doktorn diagnosticerar via tunga, puls, hud och matsmältning och du blir ordinerad behandlingar därefter. Man använder sig förutom maten av örtmediciner, massagebehandlingar och yoga. Så här såg mitt dagsprogram ut:
6.00 uppstigning och ev. medicin
6.30 yoga
8.00 Frukost
Fritid för sol och bad, cykeltur, promenad m.m.
12.30 Lunch
Fritid
15.00 Massagebehandling
16.00 Läkarkonsultation
16.30 Föredrag om ayurveda alt. matlagning
18.30 Middag
19.30 Örtte
20.00 Meditation
21.00 Godnatt!

Det ingår även en heldags utflykt per vecka och första veckan besökte vi ett elefant sanctuary och andra veckan gjorde vi en backwater-tur med båt och shoppade lite (eller mycket). Det är lätt att förföras av de indiska kläderna som är både billiga och vackra. Långt ifrån H&M beige.
Vi delade stranden med hundratals små krabbor och trollsländor och i luften kretsade de vackra brunvita örnarna som jag bara har sett i Kerala. Någon enstaka fiskare kastade nät men annars var vi ensamma i detta paradis. Vi vandrade i våra gandhiskynken till vår massagegudinna och blev mer och mer avslappnade.

Maten var förstås ekologisk och vegetarisk och god. Vi fick i princip nya smaker varje dag. Jag har ju mest ätit vegetariskt det här året men kommer man direkt från Kebabtallriken kan det ju bli en lite jobbigare omställning. Jag vill gärna återvända för som min rumskamrat sa: hit kan man komma som ett utsketet päron och åka hem som en nyponros! Jag hade tur som fick en så fantastiskt trevlig rumskamrat och då menar jag inte grodan i badrummet.

Här i Chennai regnade det hela sista veckan när jag var i Kerala och en dag kom det 200 mm regn. Avloppssystemen pallade inte och då det har fortsatt regna finns det fortfarande vattensamlingar och är bitvis svårt att ta sig fram. Då är det nice att bo på 4:e våningen. Skolorna har varit stängda och det sägs att vi har mer regn att vänta. Nu är här ganska mörkt och känns lite som svensk november och (vi har under 30 grader nu) jag saknar verkligen de vackra solnedgångarna i Kerala.

Nu försöker jag laga så mycket ayurvediskt som möjligt dvs färska råvaror och inga tillsatser. Det kräver sin kvinna att hitta bra ekologiska varor och laga två mål per dag. Inga uppvärmda måltider sa doktorn! Jobbigt att behöva ta hand om sig själv efter all denna avslappning. :)  I helgen har vi provat den enda ayurvediska restaurangen i Chennai. Då fick vi äta sekventiell lunch. Det var den vanliga indiska serveringsmetoden med killar i hårnät som slevar upp mat ur rostfria hinkar på bananblad. Skillnaden var att du skulle äta maten i viss ordning och dricka lite olika små shots. Serveringen var som vanligt jättesnabb så det var inte till att tänka på att tugga de rekommenderade 36 gångerna. Maten var dock inte lika god som i Kerala.
Nu har vi gjort ett avsteg och firat Fars Dag med lite kladdkaka och till veckan får vi "jobb-besök" från Sverige så då blir det kanske till att bjuda på lite mer grabbvänligt käk.
Namasté!

Från Maafushi till Kathmandu

Vi tillbringade en slapp vecka på Maldiverna, närmare bestämt ön Maafushi. Vi valde en ö med bofasta istället för en turistresort. Färden från huvudön Male där flygplatsen låg gick med speedboat och det var en hoppig upplevelse där man borde haft njurbälte. Maafushi är 300 m bred och 1 km lång. Ja faktiskt bara 700 m om man räknar bort de sista 300 meterna där det är fängelse. Här bor c:a 1500 personer lite som Tillberga.... Jag vet inte vilka brott de begått som är fängslade med tanke på att alkohol är förbjudet och 100% av befolkningen är sunnimuslimer. Det är helt förbjudet att utöva någon annan religion och det är belagt med dödsstraff för en muslim att konvertera.

Vårt hotell var mer som ett motell, hemtrevligt med en liten trädgård med hängmattor och jaccuzzi. Där fanns också de obligatoriska fåglarna som alla verkade ha som husdjur. Några katter finns på ön men inga hundar.
Jag konstaterade ganska snabbt att jag var alldeles för dåligt påläst för att sola på de här breddgraderna. Fast vi låg under parasoll och endast var i solen när vi badade lyckades jag bränna mig (solskyddsfaktor 50). Man har ju inte lika mycket pigment som i sin ungdom så när man ser ju ut som en guppy med vita prick sjuka när man blir röd. Glömde även smörja in läpparna och fick en underläpp som hade räckt som landningsbana till halva Natostyrkan. Skämt åsido man kan väl kalla det en gratis Botox filler om man ska tänka positivt. Lärde mig den hårda vägen att när det är 30 grader i luften är det 54 i solen.
Här finns ju all sorts vattensport från dykning till kitesurfing. Det fanns en bikinistrand och en burkhastrand på var sin sida av ön och den yngre generationen grabbar gillade att kolla på bikinibrudarna.

Vi gjorde en dagsutflykt till en turistresort med de traditionella hyddorna på pålar och trappa ner i vattnet direkt från altanen. Jag måste säga att vi tyckte det verkade ganska tråkigt efter en dag. Vi hade sällskap med ett gäng från Filippinerna som satt vid utomhusbaren hela dagen med avbrott för lunch. På resorterna serveras ju alkohol. Man kan ju som sagt snorkla direkt från sitt hotellrum men det finns en hel hord med farliga fiskar runt reven så det är inte helt ofarligt. För att roa gästerna har man infört hajmatning. Jag skulle nog aldrig kommit på tanken att resa så långt för en semester men härifrån Indien har vi bara ett par timmars resa.

Nästa tripp innehöll desto mer intryck. Vi beslöt att fira Diwali i Nepal och flög till Kathmandu via Delhi.
Vår entré till Nepal blev ganska jobbig när vi upptäckte att vi inte kunde betala för visum. På vårt indiska bankkorts baksida blev vi varse en mikroskopiskt liten text: "Not valid in Nepal or Bhutan". Man tog emot all världens kontantvalutor utom indiska rupees. Okej vi har ju Amex-kortet i reserv... fungerade inte i kortläsaren. Uttagsautomaten trasig!

Vi trodde vi var helt rökta när vi fick hjälp av en flygplatstjänsteman som ringde vårt hotell och ordnade så en vänlig själ satte sig i en taxi med 50 USD från egen ficka och löste ut oss. Hotelltransfertaxin hade tröttnat efter 2.5 timme så han fixade en ny taxi och tog oss till hotellet - vilken service! Hotellet var nybyggt, endast 6 månader gammalt. Vi fotograferade vår hjälte bredvid tavlan av hotellets husgudar; Osho, Buddha och Gandhi.


Här är alltså 80% hinduer men har införlivat buddhismen som de anser vara en filosofi så man samsas om tempel och festligheter. Nepal har lidit svårt av jordbävningen 2015 och man håller fortfarande på med uppbyggnaden. Från staten fick de som blivit av med sina hus 500 USD vilket ju inte räcker långt för att bygga ett nytt om du samtidigt har skulder och vill ha mat för dagen. Vägarna är fulla med hål och det är en omskakande upplevelse (men miljövänlig) att färdas med cykelrickshaw. Man tänker sig att Nepal är Himalaya och frisk luft men Kathmandu ligger i en dalgång och avgaserna gör att varannan människa har munskydd.

Hjärtat mjuknar en smula när man möter dessa hårt drabbade men så otroligt vänliga människor. Kathmandu har 7 världsarv och vi besökte några med hjälp av en jättegullig guide (som var biomedicinsk forskare). Ett var den levande gudinnan, Kumari, som bor i ett hus och tas om hand av en prästfamilj. Kumarin väljs ut från en buddhistisk familj av hög rang och anses vara en inkarnation av gudinnan Kali (hinduisk). För att försäkra sig om att det är rätt person får flickan gå igenom ett antal test som utförs av präster. Bl.a. tillbringa tre nätter i ett tempel och bevittna djuroffer och andra skrämmande händelser och hon skall då inte uppvisa några tecken på rädsla. Som Kumari ska hon sedan tillbringa tiden i Kumarihuset fram till sin första menstruation då hon byts ut.
Hon har 2 timmar privat tid på eftermiddagen då hon får ta emot besök av sin familj. Föräldrar kommer till henne för att t.ex. få sina barn välsignade, och man kan ropa på henne så visar hon sig i fönstret. Man får inte fotografera henne men hon finns på vykort. Den nuvarande Kumarin hade bara varit installerad i 15 dagar och var 4 år gammal när vi såg henne. Hon får studera och leva så normalt det nu går och efter mensens början återbördas hon till sin familj och får nuförtiden även gifta sig. Troligen blir det svårt att hitta giftermålssugna män när man är gudinna.
En annan sedvänja man nyligen förbjudit i Nepal är att kvinnorna tvingas iväg för att bo utanför hemmet i hyddor när de har mens. Då får de inte röra varken mat, djur eller människor. Det har hänt ett antal olyckor då de har eldat för att hålla värmen och blivit innebrända eller koldioxidförgiftade eller bitna av giftormar.

Ett annat världsarv jag aldrig kunde föreställa mig att jag skulle få se ingick i vår rundtur med guiden. Kremeringsplatsen vid floden som man anser har förbindelse med Ganges. Bredvid platsen för kremeringarna ligger ett hospice och även ett hem för äldre. Liket kläs i gult för glädje och rött för sorg och läggs med fötterna mot floden för att själen ska kunna lämna kroppen via hjässan (kronchakrat). Sedan kremeras kroppen med smycken och allt  och askan hälls i floden vilket leder till att barnen dyker i floden och letar efter guld med magneter. Sedan vidtar en sorgeperiod på 13 dagar då du fastar eller bara äter speciella födoämnen och du får inte arbeta. Om t. ex din mor har dött som har fött dig med modersmjölk dricker du inte mjölk under det närmsta året.














I den myllrande staden finns dock en oas: Garden of Dreams där man kan komma bort ifrån kommers och damm. 

Och för att fira Diwali flög vi upp i bergen så nu har vi avancerat från top floor till Top of the World. 


Ja det var händelserika dagar och en häftig upplevelse att få se Mount Everest (särskilt utan att behöva klättra). Nepal har ju all sorts utomhusaktivitet du kan tänka dig från trekking till kajaking och är välbesökt av turister. Många jobbar och studerar dock utomlands då turistnäringen och jordbruket inte kan försörja alla. Många vi träffade tyckte inte indier var särskilt trevliga (lite trevligare i södra delarna) och vi kände lite likadant när vi kom till Delhi. Att borda en shuttlebus för att åka mellan terminalerna var lite som att befinna sig i mitten av en skenande elefanthjord. Jag kommer ihåg en kvinna jag pratade med i Chennai som är gift med en svensk och sa med längtan i rösten: Åh Sverige, där har man sånt tålamod och står i kö och väntar på sin tur. Ja ja snart är vi där igen! Men först ska jag åka till ett Ayurvediskt retreat i Kerala i 2 veckor så jag får fira min födelsedag där.
Namasté!
 

Kabeldragning Nepal-Indien 1-0

1 jakhår används när man målar!

Torkning av ris

Instrumentmakare

Jämförelsestudier m.m.

Efter några dagars besök av svenskar och en vecka som gräsänka när mannen är i Sverige har jag börjat göra jämförelser. Kanske för att förbereda mig inför "hemvändande" om ett halvår. Jag vill ju veta vad jag kan vara tacksam för:) Den största och mest slående skillnaden är nog bristen på jämlikhet och sophanteringen. Nu har det dykt upp  en idé om "sop-ATM:s" d.v.s. uttagsautomater där man får olika kuponger för att t. ex ladda mobilen eller köpa mat när man lämnar in och sorterar sopor.


Affärer är en annan skillnad man märker av. När du handlar i t ex en klädaffär i Sverige är man ju personalen i regel trevlig och tillmötesgående. Här är det bara en affärstransaktion och för att införa "trevlighet" har man ibland betalat en person som står i dörren och säger Welcome Ma´m och Thank you Ma´m. I vår lokala lilla mataffär är kassörskorna så uttråkade och lika långsamma som sengångaren i Zootropia. De tar din lilla varukorg och vickar den emot sig så äggen hoppar och bananerna mosas.

När jag var i Sverige i somras såg jag ju fram emot att se lite TV som vi inte kan se här men tröttnade snabbt på Vitae Pro kanalen. Här har vi ingen TV då den inhemska tablån mest innehåller böner, politik och nyheter.
Vidskepelse finns i stor utsträckning kvar här även om man inte kan förklara varför man gör saker. Vi börjar väl komma ifrån det mer och mer i brist på berättelsetradition. Vår chaufför har alltid blommor på bilen när det är svartmåne och när han skall backa ut från parkeringsplatsen kör han alltid en bit framåt först. Vi trodde det var nånting med växellådan men det är bara otur att backa direkt.

En annan sak som skiljer är respekt för äldre. I Sverige kan det väl emellanåt vara alltför respektlöst men här är det åt andra hållet in absurdum. Du är tvungen att lyda vad en äldre person säger hur vansinnigt det än är.

BB-problemen är väl däremot ganska likartade. Medan vi i Sverige lägger ner BB:n så man får föda i bilen för att man har så långt att åka är det här vanligt att man inte får komma till närmaste sjukhus p.g.a. ekonomiska orsaker. Nog tycker jag det känns bättre att föda i en Passat än en autoriksha. Skämt åsido när det gäller sjukhus är läkarna här väldigt kompetenta men det brister i eftervården.

En annan sak som man tar betydligt allvarligare på här är ju religionen. Här offrar kvinnorna t. ex. sitt hår och kanske dyker det upp i extensions på en frisersalong nära dej. Indien vore ett betydligt grönare och renare land om man lade ner lika mycket ansträngning på sophantering som man lägger ner på religiösa ritualer. Å andra sidan har vi ju i Sverige en tendens att bli religiösa först när vi drabbas av något livshotande och ber till högre makter först när vi ligger i isvaken. Varför vänta?

Sport är ju likadan i de flesta länder men här har man en egen uppfinning som kallas Kabbadi. Där har två lag varsin planhalva. En spelare skall ta sig till motståndarlagets planhalva och ta på en motspelare (som i kull) och ta sig tillbaka till sin egen planhalva medan han utan att hämta andan rabblar "Kabbadi, Kabbadi. Kabbadi". Motståndarna försöker då hålla fast honom tills luften tar slut. Indierna har försökt få in sporten i OS utan att lyckas men jag har hört rykten att det finns en Kabbadi-förening i Uppsala, så framtiden är kanske ljus för sporten :-)

När jag var gräsänka passade jag på att åka till vår resort "Ideal Beach" och simma lite. Det var mulet den dagen så det var bara jag i poolen. Runt solstolen var det desto mer livat. Ekorrarna rände runt som duracellkaniner och kråkorna var otroligt närgångna. De snodde mitt sugrör gång på gång fast jag försökte tala allvar med dem om att det är bättre med organiskt material.
 

Aporna hade ungar så det var rena cirkusen när de for runt som galna trapetskonstnärer. Djuren var också bra på att samarbeta: Aporna öppnade locken på soptunnorna så kråkorna kunde riva ut innehållet.

Vid halv fyra tiden tittade solen fram och då dök det upp några modiga indier. Det känns lite absurt när män och pojkar alltid har västerländska kläder och badshorts och simmar i bassängen med sin hemgjorda crawl medan kvinnorna som är inlindade i 7 meter tyg sitter i skuggan.


Som vanligt har det varit religiös festival och den här gången utanför knuten. Det passade in i tiden precis när vi hade gäster så de fick uppleva riktig indisk kultur på hög volym. Man hade riggat upp stora neonblinkande "idols" av Shivas fru Parvati och stora högtalare som började spela kl 6:30 på morgonen och höll på till sent på kvällen. Där fanns även ett litet lokalt tempel som vi passade på att besöka och blev välsignade med både blommor och "pannprickar". Nu närmar sig nästa festlighet Navratri och eftersom det är två helgdagar passar vi på att dra till Maldiverna. Reserapport kommer.
Namasté!

                                                 Alltid kul att turista med gäster!

Monsun- och bröllopssäsong

Nu har vi haft häftiga värmeåskväder och hällregn. Det senaste ovädret orsakade strömavbrott och vi är nu utan fungerande porttelefon, micro och vattenrening. Jag tillbringar många dagar med att vänta på olika servicepersoner typ elektriker och rörmokare. Ofta är det också så att enklare uppgifter som målning, murning, leveranser och allmänt fixande sköts av personer direkt från gatan utan varken utbildning eller verktyg. Vår vägghängda toalettstol började lossna från väggen och då kom så småningom en man och lade i en sträng av nån sorts cement. Vi får se hur länge det håller. Vi har ju fler toaletter. Det sämsta leveransbeskedet vi sett löd som så: "it might be delivered anytime from today".

Här har också firats guden Ganesh i dagarna 10. Det känns som festdagarna är fler än vardagarna i hinduismen. Det är ju många gudar att fira. Just den här festligheten avslutas med att man kör ner jättestora gudabilder till havet och dumpar dem. Det har varit debatt om föroreningar och nu har man stiftat en lag om att alla gudabilder måste vara av lera och målade med giftfri färg. Det är dock ganska skralt med åtlydnaden. Trots horder av poliser så dumpade man massor av "idols" av gips i havet så nu äter man inte lokal fisk under september. Det här är en stor tillställning och vid den stranden vi besökte dumpade man 1300 gudabilder.


Vi har nu fått se filmen Lipstick under my Burkha som hittills varit förbjuden och fortfarande är bannlyst av muslimska ledare. Jag såg att den var med på Stockholms filmfestival förra året. Jättebra att kvinnornas ofrihet blir belyst och dessutom på ett så bra sätt. Helt olik andra indiska filmer. Det var bara en biograf i Chennai som visade den och tack och lov hade den engelsk text.

Vi har även varit på 2 bröllop i helgen. Här har man bröllopsmottagning på kvällen innan själva vigseln när så många gäster som möjligt är bjudna. Det är inte ovanligt med runt 2000 gäster. Man vigs sedan i soluppgången med närmaste släkten närvarande. Det första bröllopet vi var på var en chaufförskollega och det var ett "love marriage". Vår chaufför hade ordnat maten så det var buffé och väldigt gott. Själva mottagningen går till så att brudparet står eller sitter på en scen och blir fotograferade tillsammans med alla gäster i tur och ordning samtidigt som man överlämnar presenter. För det mesta pengar eller guld.
Bröllop nr 2 var ett arrangerat parti där det var en arbetskamrat till Hasse som gifte sig. Den här mottagningen var betydligt större och låg i en "wedding-hall" utanför stan. Där hade man bara fläktar vilket var lite svettigt för oss vitingar. Det spelades också musik på hög volym. Vi hade köpt en liten Skultuna-ängel och när jag tog upp paketet vibrerade det så då kan ni tänka er vilka decibel vi snackar om. Men det är otroligt påkostat och vackert med alla kläder och smycken.

Efteråt blev vi serverade mat på indiskt vis vid långbord. Det går till som så att pojkar med plasthandskar och hårnät slevar upp olika rätter  ur rostfria hinkar på bananblad. Det känns lite konstigt att vara festklädd och äta med händerna så andra gången hade vi med oss plastskedar. Det är ju inte några snittar som serveras utan traditionell festmat med ris och olika röror. Varje större festlighet med mat i Indien börjar med att ett gäng grabbar sitter på marken och skalar ett ton rödlök.  När vi gick fick vi goodiebag med kokosnötter, betelblad och betelnötter. Allt var förstås välsignat så nu känner vi oss trygga.


Det blir som sagt mycket fotograferande och vi som är bleka är ju eftertraktade fotoobjekt. Jag undrar hur många mobiler jag figurerar i. Det är svårt att ta en promenad utan att hamna i en groupie.




Jag försöker verkligen att inte förfalla till svengelska men märker att det blir lätt en blandning. Jag har vaknat några nätter av skrikande på gatan och tänker: "Domestic violence" vilket visade sig vara fel. Det var grönsaksauktion! Bönderna kommer in till stan vid 4-tiden för att sälja sina produkter. Jag har hela tiden trott att det var gräl.

Nu har vi fått våra visum förlängda vilket gick betydligt snabbare än första gången. Man har effektiviserat processen och det tackar vi förstås för. Däremot har man inte anammat någon effektivisering när det gäller förlängning av kontantkortstelefonabbonnemanget. Där måste vi nu hosta upp passfoton, färgkopior på passen och visumen igen. Var gör de av alla papper? Vad fyller datasystemet för funktion? Nu ser vi fram emot svenskar på besök i nästa vecka!
Namasté!